Hairdresser at Lilly's maison

Jag börjar ärligt talat undra var min morot i livet är? För just nu känns nästan ingenting bra. Knappt ens okej. Okej,jag har Liam,men knappt han kan få mig att le längre och jag känner mig så otacksam. Inget verkligen inget verkar gå som jag har planerat. Jag funderar på att ge upp ett tag. Gå i ide tills våren är här och då ska allt vara bra igen. Jag orkar inte ens sminka mig längre eller ens försöka klä mig något som när snyggt. Vad är poängen när allt redan har rasat och det verkar inte som att jag kan bygga upp det igen? T.o.m min blogg har blivit helt mongo kongo,precis som mitt liv har blivit. Jag vet inte ens vem jag lägger skulden på mest just nu. Mig själv,Satan eller honom?

 

Så otroligt jobbigt med när ingens ord tycks hjälpa...Inte ens mina egna..När det känns som att man aldrig får ett riktigt avslut. När folks glada ord inte betyder någonting..När man knappt orkar kämpa för det man står för. När man inte riktigt orkar bygga upp vardagen igen.

 

Tack vare att min "glöggdejt" inte blir av och bruden är alldeles för upptagen för att ens kunna träffa mig mer denna månaden(inte alls min smak ens..)så har jag faktiskt tröstshoppat hem en snygg juloutfit med luva och hela köret som jag ska visa upp för er så "fort" jag har blivit frisk igen och den har kommit.

 

Just idag har jag penagångest med(värsta typen av ångest)och bara sitter och undrar hur fan jag ska ha råd med alla möbler jag behöver sen? Hoppas jag får jobb snart...

 

Här kommer lite julklänningar från HM(utan luvor höhö):

 

Bestående!  Ibland kan mina blogginlägg komma till som av bara ett ord. Detta ordet som detta blogginlägget är skapat av kom till mig när jag låg i ett varmt bad nu när jag är sjuk. Jag har en längtan efter bestående saker i livet. En slags livsförsäkring kanske man kan kalla det för.

 

För ingenting i mitt liv har någonsin varit självklart. Det lärde jag mig redan som liten,men ännu en gång på nytt när mina föräldrar dog av sina missbruk. Jag har alltid fått kämpa och jag har alltid vetat att innerst inne är jag ensam,trots Liam och alla andra så känner jag mig nästan alltid ensam. Väldigt jobbig känsla det där. Det var nog bara när jag hade Stefan eller I som jag inte kände så märkligt nog…Kanske beror på att jag trodde att dom båda var mina bestående livspartners. Tänk att man verkligen kan lura sig själv 2 gånger. Vad naiv man är till livet.  Jag har lovat mig själv att aldrig mer vara naiv igen på det sättet. Det är bäst för min egen del och för Liams såklart.

 

Jag hade velat ha ett jobb just nu som jag kommer trivas med så att jag kommer orka kämpa för att bo kvar här ett tag till och sedan för att kunna hitta något lite mindre och billigare helst i stan för nu har jag ändå börjat se LA som mitt hem och jag vill gärna fortsätta med det ovansett vad folk säger. Jag vill bara klara av att bo på samma ställe iaf i 10 år eller helst för resten av mitt liv för jag är så djävulskt less på att vara rotlös. På att flytta rundor. Jag vill inte att min son ska få ha det så under sin uppväxt. Aldrig i livet! Jag har lärt mig av mina egna erfarenheter att det kommer inget bra av det.

 

I nästa hem jag kommer ha så kommer nästan inget som är svart in i lägenheten. Jag kommer behålla ett par svarta skinnbyxor och min skinnjacka bara för att skinn är så jäkla sexigt. ;) Resten ska väck. Jag tåler inte färgen svart efter detta som har hänt. Samma sak med lukten citron påminner mig bara om honom för hans städkem är just doften citron. Jag tycker faktiskt det är vidrigt. Visst det ger säkert en fräsch doft för andra,men han har gjort så att jag inte tåler den mer.

 

Jag längtar efter den där ”vardgslyxen” som andra tar för givna. Som att ha en julstjärna i fönstret. Jag hade faktiskt en julstjärna när jag var nyinflyttad i Klippan som jag fck av Rita,men den gick snabbt sönder för hon hade själv användt den så mycket innan hon gav den till mig. Jag vill ha HELA saker. Nästan allt jag äger kommer komma från loppis bara för jag vill ha det där typiska retrostuket. Inredningen ska bara vara i färgglada färger och helst i rosa.

 

Jag vill ha en bra ekonomi så att Liam ska kunna ha dom kläderna han vill ha. Dock ska han inte bli en sån som får allt han pekar på. Dock resor kan han få vilka han vill ha om vi har råd med det. Som jag minns när jag var liten var min största dröm alltid att få åka till Disney land i Paris. Tror ni den drömmen slog in? Nej. Idag är jag 23 år och har knappt varit utanför Sveriges gränser än...Kul liksom! Nej jag ska allt göra så han får det riktigt lyxigt hos mig. ;) Mitt liv kommer bara gå ut på att göra honom och mig själv nöjda. Det är det härliga med att vara singel faktiskt. Jag har bara mig själv och Liam att se efter egentligen. I DK finns vissa turistattraktioner jag vill ta honom till och i Malmö. Det är ändå nära och bra. Ändå vill jag att vi även ska ha råd att åka utomlands någon gång per år. Fatta vad underbart det hade varit!

 

Jag vill att Liam ska få växa upp med en glad och välmående mamma. Jag själv fick se min egen mamma gråta allt för många gånger tyvärr. Det ska inte han behöva göra. Jag ska vara starkare än så. Inte gå från person till person som hon tyvärr lärde mig…Nej,först om några år kommer jag nog längta efter annan mänsklig närkontakt och en person som inte bara lämnar en så fort det blir lite motigt.

 

Längtar även ihjäl mig tills jag får tillbaks min frisyr som den är på min bloggheader nu. Just därför jag har 18åriga Lilly som bloggheader ifall ni undrar. ;) Just nu har jag fortfarande butchfrisyr som jag kallar den för och så har jag ”råkat” klippa lugg. Ska klippa till snelugg sen när den har växt ut. Värsta är luggen vill inte ens ligga ner så denna frisyren är allt annat än vacker…

 

Ja shit att man kan sitta och önska saker som folk tar för givet…Vilket liv! Iaf skönt att ha ett ställe att bubbla av sig på. Även om jag gör det rätt så sällan.