Julafton blev skaplig ändå.

TORSDAG, 24 DECEMBER, 2015, 09:20

​Det är som att hela deras uppenbarelse är bara till för att håna mig. Dem hånskrattar åt mig så fort dem får syn på mig. Hur kan man döda någons djur och sen bara visa sig såhär fyra år senare? Skäms dem inte? Fattar dem att mina katter är döda sen länge sen? Eller ska jag få skulden för det med? För att dem släppte ut dem när jag var på min "minisemester" och ljög om att dem var på ett pensionärshem i en annan stad. 

 

Det går inte att förlåta något sånt här. Det är omöjligt! Alla kristna jag känner tycker att jag ska förlåta. Men det är omöjligt. Det går bara inte. Jag sviker mina katter då. Jag sviker dem redan nu med att fira jul med dessa människor. Jag kommer göra som Lina sa: Var artig, svara bara på tilltal och undvik dem så mycket det bara går. 

 

Jag fixar det här. Julafton i byn som Gud glömde. Jag ska låsas att dem är osynliga och visa mina dyrbara lockar först när dem har åkt hem. Japp! Detta fixar jag! Alltid snäll, lydig och bra! Jag är bäst som Sebbe brukar säga. Ja, det är jag!

 

I mitt hjärta blir det bara kallare och kallare. I mitt hjärta är det vinter, men utomhus är det mer höst. Vintern har inte varit här på länge nu. Jag saknar en såndär Smålandssnöstorm som bara kommer och far iväg med mig med ett glädjerus och skratt. Att få känna vintersolen rakt i ansiktet och skisa mot kameran. Detta minnet av Småland får mig till att kämpa mig igenom julafton i år.

Kommentera inlägget här :