The fault in our stars.

 

Detta är nog den mest sorgligaste och en utav de bästa kärlekshistorierna som någonsin har skrivits och sedan gjorts på film. Jag vet inte vad som är mest ledsamt. Att din älskade har cancer och ska dö så att du blir lämnad helt ensam eller att även du har cancer och inte vet när du ska dö? Denna boken/filmen får mig väldigt mycket att tänka på min faster Rita som jag aldrig annars pratar om/nämner ens. Det är för att hon dog av lungcancer när jag var ett eller två år gammal. Jag minns bara att jag fick en gammal Barbiedocka av henne som jag sedan förstörde. Jag tror att hon dog med 1,5 liter vatten i lungorna, men jag minns inte om det är exakt antal liter hon hade när hon dog. De var iaf väldigt fyllda. Så varje gång jag ser/läser denna historien så tänker jag på positiva, glada, oförstördbara, peppiga, svarthåriga faster Rita som alltid tog livet med en klackspark. Hon var den enda i sin familj som inte började missbruka droger precis som jag. Därför tycker jag det är så himla orättvist att cancern istället tog hennes liv och att jag aldrig fick en chans att få lära känna henne. Min pappa sa att jag hade älskat henne ifall jag hade fått träffat henne för alla älskade Rita. Hon var en person som var väldigt svår att inte tycka om om man nu säger så.

 

Det finns en annan historia som blev klassad förr som den mest romantiska kärlekshistorien i hela världen och jag snackar inte om Julia och hennes Romeo nu utan jag menar en som faktiskt hette Love story. Den kom ut 1970 och handlar om ett ungt collegepar som flyttar ihop och strax eftet det så får kvinnan cancer och dör ifrån mannen.... I The fault in our stars är det lite annorlunda. Där är det Agustus som dör och Hazel blir lämnad kvar att kämpa med sin cancer helt ensam. Hon bestämmer sig för att han inte ska ha dött förgäves så hon letar efter något stycke som han har skrivit till henne som hennes favoritförfattare inte klarade av att skriva klart för han var en alkoholic asshole rent ut sagt. Grejen är att man tror att det är Hazel som kommer dö före Gus för hon verkar sjukare än honom. Hon åker in på sjukhus akut och har en oxygentub som gör så att hon kan andas pga hennes lungor inte fungerar som de ska pga lungcancer såklart. Men ändå så är det Gus som har överlevt elakartad cancer som dör. Han har kämpat så mycket och t.o.m förlorat sitt ena ben, men förlorar ändå sitt liv till slut... Han som har en optimistisk glimt igenom hela historien med. Jag tror den där optimistiska glimten är den som lurar oss mest även i verkligheten. Ibland kan det vara dem som är mest optimistiska som kämpar mest både på utsidan och på insidan. Det mest romantiska av allt är att man får veta exakt hur mycket han älskade Hazel efter att han är borta...

 

Filmen är inte bara cancer utan den har så mycket djup. Det är matematik och fysik. Den förklarar även väldigt bra hur det är att leva med cancer. Hur cancerpatienter känner sig. Dock får ni rätta mig om jag har fel. Hazel tycker att folk är så ytliga för det är först efter Gus död som folk visar sig att dem brydde sig om honom. Dem skriver massa gammalt skit på hans facebookvägg och liksom "Du lever föralltid kvar i våra hjärtan, i våra innersta." och då känner Hazel liksom att dessa människor gör dem själva till gudar med att skriva så. Precis som att dem själva kommer leva i all evighet. Frustrationen och desperationen som dem båda känner vid macken när hans g-tub har blivit infekterat och Hazel tvingas ringa dit en ambulans trots att Gus ber henne att inte göra det för han kommer aldrig förlåta henne. Där har ni det mina damer och herrar: Äkta kärlek!  Det är såna saker man gör mot dem man älskar. Man gör det trots att dem inte vill det för man vet själv att det är för deras eget bästa. Alltså jag älskar djupet i den här historien.

 

Det är så fint med när Hazel vill att hennes föräldrar fortfarande ska älska varandra sen när hon är borta. Att dem inte ska sluta leva sina liv för att hon dör. Sen att hon hörde sin mamma säga på sjukhuset när hon nästan dog en gång "jag är ingen mamma längre." , det fastnade i Hazels minne och när hon säger det till sin mamma så säger mamman att klart jag kommer fortfarande vara din mamma efter din död. För man slutar aldrig älska sina barn. 

 

Nej, jag tycker verkligen Green har satt alla djupheter i den här historien mitt i prick. Den lämnar nog ingen oberörd.

 
 
 

Kommentera inlägget här :