Som att leva i ett stort svart hål som man inte kan ta sig upp ur.

Exakt så har mitt liv kännts sen jag blev ensamstående med min son. Jag tror dock det börjar vända nu i och med alla mina må bra färdigheter och förtröstan till Gud och livet i sig självt. Men shit vad hemskt det har varit. Bara dem som själva har varit i samma svarta hål som jag har varit i kan förstå hur det är. Att flytta till en främmande stad där du inte känner någon pga kärlek och sedan bli lämnad efter bara några få månader där med en åtta månaders bebis är tusan ta mig inte lätt. Det är inget jag ens önskar min värsta fiende. Men jag har rest mig upp från hålet han lämnade mig i, vifta bort smutsen från hela mig och nu skiner jag. Jag har fått lära mig den hårda vägen att stå på egna ben och vara min egen boss och jag kommer fortsätta göra detta varenda dag fram tills jag når mitt mål. 
 
Dock denna veckan har inte heller varit lätt så jag kommer faktiskt fira i helgen att den är slut med en alkoholfri San franscico som jag gör hemma och sen bara ta det lugnt så att jag kan bli av med denna evighetsförkylningen. Vifta bort orostankar inför framtiden och bara vara. Men innan jag kan vifta bort dem så tänkte jag faktiskt skriva ner de här i. Dock känner jag att jag tvekar något i och med att jag öppnar upp mig så mycket här, men samtidigt känner jag att jag inte får sådär jättemycket kommentarer tillbaka. Knappt någon alls. Är min blogg verkligen så tråkig? Vad kan jag ändra på för att den ska bli bättre i era ögon? Frågan är också om jag verkligen orkar ändra mer? Iaf nu på morgonen ska jag gå på skolans frukost med en klasskompis och sen ska jag plugga matematik i en timme innan jag ska hem och storstäda. Har en fullspäckad dag framför mig. Är trött på att vila nu. 
 
Mina orostankar gäller tiden EFTER folkhögskolan. Det känns som att jag knappt vågar tänka så långt än. Jag har svårt att se en framtid utanför skolan och samtidigt är jag för skoltrött för att orka plugga vidare heller. Just nu kämpar jag som en gnu med alla matematiksproverna och det känns som att jag inte får misslyckas på ett enda prov till för då har jag misslyckas och kan lika bra hoppa av. Detta året har jag börjat spara pengar. Jag tänker söka sommarjobb nästa år och hoppas på att få stanna kvar där. Men jag vet ju att första månaden man jobbar får man noll kr förrän nästa månad. Jag hatar den reglen eller vad man nu ska säga. Egentligen har jag som ensamstående inte råd att spara undan pengar till detta, men jag försöker ändå. Men om jag misslyckas så vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Samhället måste väl ändå ha något slags skyddsnät för sånt här? Vad gör alla andra som får jobb och inte har råd att spara undan den där första månaden? Hur gör man för att klara det? Snälla förklara det för mig för jag förstår inte. Sist jag jobbade fick jag låna pengar av en killkompis tills jag hade fått min lön, men det var när jag bodde i Klippan och känner inte riktigt att jag kan göra det här. Är livrädd att jag heller inte ska få hjälp av soc. Vad tusan gör man då? Antagligen så hamnar man på gatan och då kommer hela mitt liv raseras ännu mera...Allt jag har byggt upp... Men detta är antagligen bara katastroftankar.
 
Igår kväll var jag riktigt ledsen med. Jag grät som en idiot för fick veta via facebook att Liams gudmor ska flytta till Umeå. När hon var nere i förra månaden så snackade hon ju om Helsingborg, att dem skulle flytta dit nästa år så jag blev jätteglad över detta. Liksom får ha en av mina bästa tjejkompisar så nära vilket jag inte har haft på ca tio år nu och Liam hade varit glad över att få träffa sin gudmor mer. Hon känns ju som en familjemedlem för oss. Så det är riktigt olyckligt att hon flyttar till Uemå om två veckor. Man vet inte heller om hon kommer flytta ner igen heller. Jag menar jag hade inte råd att besöka henne i Småland så hur ska jag kunna ha råd med Umeå? Kommer ju inte gå såvida jag inte får jobb då för då kan jag spara pengar till resorna ju i för sig. Äh, det löser sig! Detta bara kom så oväntat och plötsligt för mig. Självklart är jag samtidigt glad för hennes skull att hon har kommit såpass långt i sitt liv och jag är stolt över henne. <3 Det kommer bli jättebra i Umeå! 
 
Btw ska spara ut till denna frisyren igen. Fattar knappt att det bara var sen i november jag såg ut såhär. Har den som profilbild på facebook nu och kommer ha den tills min lugg har växt ner till munnen. Det går riktigt bra med mitt hår nu. Just idag har jag såna underbara vårkänslor med. Det är småsakerna i livet som man verkligen ska ta vara på och man ska minsann inte vara beroende av någon. Längtar efter Liam och allt kul vi ska hitta på nu nästa vecka då vi har påsklov.
 
 

Kommentarer :

#1: jaana

Din blogg är bra! Många läser den nog, men det är nog som med en bok. Man skriver inte till författaren om man gillar boken.

Svar: Nehe okej. Tack!
Lilly

skriven

Kommentera inlägget här :