På psykologin så fick vi se den här dokumentären som min mentor la ut på vår classroom. Jag såg först bara första delen för jag var för trött då för att förstå att där fanns ju två delar till. Idag såg jag de andra två delarna efter att ha gjort lite procenträkning.
Sammanfattningen är att det handlar om Paolo Maccharini som har skapat luftstrupar av PCDplast. Han tror på sitt eget experiment och trots att han ej har försökt sitt experiment på större djur så går han in och opererar direkt på människor. Det var den här biten vi skulle diskutera inom psykologin ifall det var moraliskt rätt eller ej. Mitt sunda förnuft säger ju att en plastbit kan aldrig ersätta äkta vävnad i kroppen. Inte någonstans! Paolo dessutom manipulerar sina patienter och tjatar på dem om att vill ni inte se era barn växa upp? Men helt ärligt så tror jag efter att ha sett den här dokumentärserien att dem hade levt mycket längre utan plaststrupar plus sluppit lida hela tiden som dem gjorde. Det har även Paolo ljugit om. Att dem mådde jättebra efter hans operationer när det i själva verket blir en kamp för deras överlevnad som dem ändå inte kan vinna.
Ett fall som verkligen tryckte extra hårt i hjärtroten var ju det om ryska mamman Julia som hade överlevt en fruktansvärd trafikolycka. Inte bara för att hon också är mamma utan för att jag känner en som har samma erfarenheter som Julia hade. Samma erfarenheter av att ha ett hål i halsen efteråt. Nu minns jag inte medicinska namnet på det, men hoppas ni ändå förstår vad jag menar? Hon överlevde trafikolyckan tillsammans med sin man och födde en son kort där efter. Hon var alltså gravid under trafikolyckans gång. Hon tror stenhårt på Paolos manipulerande sätt och hon finns inte längre i livet idag. Hon lämnade då en son efter sig som bara var fyra år. Ett barn ska inte behöva se sin mamma lida så. Ett barn ska inte behöva känna den liklukten som kom ur Julias mun då hon ruttnade på insidan medan hon levde. Ett barn ska inte behöva förlora sin mamma så tidigt. Det värsta av allt förutom att Julia hostade upp kirurgisk blå tråd och köttslamsor är att hon dog ensam i sitt hem. Pappan och sonen var kanske bara ute och handlade eller liknande. Så hemskt att hitta sin partner på det sättet. Hon hade kunnat leva ett jättelångt liv utan den där luftstrupen, men hon ville kunna leka med sin son vilket hon ej kunde då hon behövde täcka för hålet i halsen varje gång hon skulle prata.
Den andra berättelsen som även fastnade hos mig var flickan Hanna på två år som var första barnet som fick en plaststrupe. Och den enda hoppas då jag. Barn tycker jag även är en helt annan sak för dem kan ändå inte heller föra sin egen talan utan måste sätta sitt hopp till föräldrarna om att dem vet vad som är bäst för dem.
Fler detaljer och berättelser från verkliga livet lämnar jag åt er läsare att se i den här dokumentärserien på tre delar som jag har länkat högst upp i det här inlägget. Diskussion med mig är mer än välkommet efteråt i kommentarsflätet.
