Sid Vicious: No one is innocent

 Läste precis ut Alan Parkes bok om Sid Vicious no one is innocent. Alltså hela boken verkar vara förutom byggd på Sids liv så bygger den mycket på att "bevisa" att han var "oskyldig." Om jag nu inte har läst hela boken fel? Alan bodde ju hos Anne som var Sids mamma i några månader för att få reda på så mycket fakta om Sid till Sids fördel för hela eftervärlden att ta del av. Sen september 1996 så tog hans mamma också självmord och man får läsa om hur detaljerad hon var och hur bestämd hon var på att nu är det minsann min tur att dö.
 

Det äckligaste jag tycker med hela boken är att 1980 så gick en massa punkare en march i Sids ära runt i hela London tillsammans med en poliseskort. Hallå han dödade sin flickvän och nu gloriferar ni honom? Äckligt! Han t.o.m skar av hennes öra som var tvunget att bli påsydd igen. Detta bevisar ju nästan att synen gällande många är att kvinnor är åter igen värda mindre än män. Alan själv påstår att Sid var för påverkad av droger för att kunnat ha dödat henne precis som att Kurt Cobain skulle ha varit för påverkad to pull the trigger så att säga. Nejdå, det var en annan argsint groupie eller en galen langare som ska ha dödat Nancy. Jag tror att Nancy och Sid precis som i filmen hade börjat bråka deras sista natt och så fick Sid nog och bara dödade henne. Jag vet inte vad ni andra tror, men detta är iaf vad jag tror. Egentligen kommer man aldrig få veta vad som egentligen hände den där natten i oktober.

 

Sen vissa grejer jag med tyckte var äckliga att läsa förutom att Gary Oldman gick ner oroväckande mycket i vikt för att kunna spela Sid, att Anne såg en ny Sid i honom och att Courtney Love var så himla kåt på att spela Nancy i filmen så är det detta som jag nu citerar från själva boken: "Ever since his death, Sid has proved to be an inspiration to young musicians everywhere - the fact that he could barley play encourages anyone to pick up an instrument and have a go for themselves. Many bands that he was associated with also had a smiliar effect. His influence was also marked when The Exploited wrote "Sid Vicious was innocent" back in 1982.


Sid's death in New york meant that he had a foothold in influencing Punks in the USA, and in the twenty-first century bands such as Green day, Rancid and the Offsprings have a great debt to pay him. Kurt Cobain and Courtney Love used to sign into hotels as Simon John Ritchie and Nancy Laura Spungen, while Good Charlotte's leader Benji Madden has been known to use the alias "Kid Vicious" on occasion. Even Avril Lavinge claimed she was the "Sid Vicioius for a new generation".
Alltså hur äckligt är inte detta? Bara sjukt!

 

Historien om att Sid var så himla kär i sin Nancy är också bara fejk för han hade en annan flickvän direkt efter Nancy som hette Michelle Robinsson men som sedan ändrade sitt namn och gick under jorden. Dock blev hon en bra buisnesswoman så heja henne där. Jag har själv varit inne på forum och tagit upp detta med folk som varit med på den tiden då detta hände. Dem påstår själva att dem träffades pga Michelles pojkvän hade dött pga han hade tagit massa knark och så kört motorcykel efter det. Så Michelle var ostabil och hysterisk. Men Sid gjorde henne ännu värre så hon blev inlagd på psyket en kort tid. Hon var även med när dem hittade Sid helt naken i sin säng, död av en överdos. Både Sids mamma och Michelle borde vetat bättre än att ge han en massa knark direkt efter han blev utsläppt ur fängelset. En hel del skuld ligger faktiskt på Anne då hon näst intill ska ha serverat Sid droger till frukost. Och det var ändå hennes egen son. Trots det var Michelle mer förstörd än Anne efter Sids död. Hon hade bara känt Sid en kort tid, medan hans mamma ändå hade känt honom i 21 år. Sids sista önskan ska iaf ha fått sitt lyckliga slut. Anne ska ha fraktat hans aska över ett stängsel som är vid kyrkogården där Nancy ligger begravid och där på Nancys gravplåt ska Anne ha sprett ut askan av Sid. Jag tycker nästan det är rätt åt honom att han inte fick någon grav själv i och med att han först misshandlade sin flickvän och sedan dödad henne. Känner verkligen noll sympati med den här mannen. Tycker istället att han har fått alldeles för mycket oförtjänad publicitet.

 
 

Control.

 Det första jag tänker på när jag hör Ian Curtis är "You can't be in my gang if you don't smoke.", alltså den där äckliga rock'n'rollattityden. Det bara skriker skitstövel om honom redan där. Sen att han är väldigt lik min riktigta brorsa på utseendet gör det inte bättre.
 

Dock är Control en utav mina absoluta favoritfilmer. Sist jag såg den var under min första riktigt jobbiga migränattack detta året. (Förresten har jag haft två migränattacker till bara denna veckan på tal om migrän liksom). I filmen får man följa honom under första gången han träffar Debbie och Anniq för den delen. När han bildar sitt band Joy Division(som är ett utav mina favoritband genom alla tider med deras djupa mörka tragiska texter, post-punk) och enda tills det tragiska slutet när han vid 23 års ålder beslutade sig för att ta sitt liv. Hela filmen är väldigt svartvit, men vacker.

 

Man sitter och retar gallfeber på alla misstag han gör fast man själv har gjort många misstag i sitt liv. Fast inte samma som honom då. Jag hat t.ex aldrig varit otrogen mot någon. Jag har inte "knarkat" mig till epelepsi eller min migrän för den delen. Under hans unga år så gick han och en klasskompis hem till äldre människor för att umgås med dem för att dem skulle känna sig mindre ensamma, men dem snodde deras starka mediciner. Har för mig att vissa meidiciner Ian tog var mot schizofreni bland annat eller att man kunde börja höra röster på dem. Så jag anser ju att hans epelpsi var delvis hans eget fel. Synden straffar sig själv som det vackert heter.

 

Jag tycker så himla synd om Debbie för shit vad han inte var snäll mot henne. Gick bakom ryggen på henne med Anniq när dem hade barn tillsammans och var gifta. Men dem gjorde allt rätt så fort. Även om det inte är någon ursäkt till att betee sig som en idiot för det.

 

Men jag känner samtidigt igen mig själv lite i Ian. Att tappa kontrollen är så himla läskigt. Jag tappar ju kontrollen känns det som när jag får min migrän. Jag tar min medicin och sen kan jag sådär slockna i 50 minuter. Detta hände i torsdags. Så på ett sätt vet jag vad han gick igenom, fast ändå inte. För jag tror inte migrän och eplespi går att jämföra direkt. Epelpsi måste vara mycket värre än migrän. Sen den känslan med att folk vill att man ger mer än man egentligen kan. Så ja på vissa sätt är vi lika.

 

En favoritdel ur filmen som han säger själv är detta,
"Ian Curtis: I don't want to be in the band anymore. Unknown Pleasures was it. I was happy. I never meant for it to grow like this. When I'm up there, singing they don't understand how much I give and how it affects me. Now they want more. They expect me to give more. And I don't know if I can. It's like it's not happening to me, but... someone pretending to be me, someone dressed in my skin. Now we're going to America. I have no control anymore. I don't know what to do."

 

Deborah har även skrivit en bok om Ian som heter Touching from a distance som är jättebra. Fick låna den av Sebbe en gång för många år sen.

 

Joy division dog förresten med Ian. Dock dem gamla bandmedlemmarna gick samman och bildade synthgruppen New order istället som låter något gladare än Joy division gjorde. :)

 
Den riktiga Ian Curtis.
Ser ni vad lika den riktiga Ian Curtis och skådespelaren är eller? Riktigt häftigt ändå.

Är jag rent sinnesförvirrad eller?

Tog fram en laktosfri jordgubbsyoghurt och såg att den går ut 29e januari 2016 och tänkte men hallå är dem helt goda som har gjort denna eller? Det är ju 2015 fortfarande....Så jag slängde hela paketet. Hahhahah hur sinnesförvirrad får man lov att bli undrar jag nu för mig själv? xD 
 
Förresten så måste jag passa på att tipsa om mina favorityoghurtar. Yoggis samoa och soyyoghurt creamy strawberry. :)