Control.

 Det första jag tänker på när jag hör Ian Curtis är "You can't be in my gang if you don't smoke.", alltså den där äckliga rock'n'rollattityden. Det bara skriker skitstövel om honom redan där. Sen att han är väldigt lik min riktigta brorsa på utseendet gör det inte bättre.
 

Dock är Control en utav mina absoluta favoritfilmer. Sist jag såg den var under min första riktigt jobbiga migränattack detta året. (Förresten har jag haft två migränattacker till bara denna veckan på tal om migrän liksom). I filmen får man följa honom under första gången han träffar Debbie och Anniq för den delen. När han bildar sitt band Joy Division(som är ett utav mina favoritband genom alla tider med deras djupa mörka tragiska texter, post-punk) och enda tills det tragiska slutet när han vid 23 års ålder beslutade sig för att ta sitt liv. Hela filmen är väldigt svartvit, men vacker.

 

Man sitter och retar gallfeber på alla misstag han gör fast man själv har gjort många misstag i sitt liv. Fast inte samma som honom då. Jag hat t.ex aldrig varit otrogen mot någon. Jag har inte "knarkat" mig till epelepsi eller min migrän för den delen. Under hans unga år så gick han och en klasskompis hem till äldre människor för att umgås med dem för att dem skulle känna sig mindre ensamma, men dem snodde deras starka mediciner. Har för mig att vissa meidiciner Ian tog var mot schizofreni bland annat eller att man kunde börja höra röster på dem. Så jag anser ju att hans epelpsi var delvis hans eget fel. Synden straffar sig själv som det vackert heter.

 

Jag tycker så himla synd om Debbie för shit vad han inte var snäll mot henne. Gick bakom ryggen på henne med Anniq när dem hade barn tillsammans och var gifta. Men dem gjorde allt rätt så fort. Även om det inte är någon ursäkt till att betee sig som en idiot för det.

 

Men jag känner samtidigt igen mig själv lite i Ian. Att tappa kontrollen är så himla läskigt. Jag tappar ju kontrollen känns det som när jag får min migrän. Jag tar min medicin och sen kan jag sådär slockna i 50 minuter. Detta hände i torsdags. Så på ett sätt vet jag vad han gick igenom, fast ändå inte. För jag tror inte migrän och eplespi går att jämföra direkt. Epelpsi måste vara mycket värre än migrän. Sen den känslan med att folk vill att man ger mer än man egentligen kan. Så ja på vissa sätt är vi lika.

 

En favoritdel ur filmen som han säger själv är detta,
"Ian Curtis: I don't want to be in the band anymore. Unknown Pleasures was it. I was happy. I never meant for it to grow like this. When I'm up there, singing they don't understand how much I give and how it affects me. Now they want more. They expect me to give more. And I don't know if I can. It's like it's not happening to me, but... someone pretending to be me, someone dressed in my skin. Now we're going to America. I have no control anymore. I don't know what to do."

 

Deborah har även skrivit en bok om Ian som heter Touching from a distance som är jättebra. Fick låna den av Sebbe en gång för många år sen.

 

Joy division dog förresten med Ian. Dock dem gamla bandmedlemmarna gick samman och bildade synthgruppen New order istället som låter något gladare än Joy division gjorde. :)

 
Den riktiga Ian Curtis.
Ser ni vad lika den riktiga Ian Curtis och skådespelaren är eller? Riktigt häftigt ändå.

Kommentarer :

#1: Mella

Den filmen låter sjukt bra! Måste se :)

Svar: Jag har ju den hemma, inspelad på skiva t.o.m. ;)
Lilly

skriven
#2: Lili

Jag har inte sett den filmen förut men varit sugen länge. Tack för påminnelsen! Ska verkligen se till att kolla in den nu. Hatar rock n roll-attityden dock, så himla oskönt.

Svar: Ja, stackars Debbie! Det tycker jag verkligen att du ska göra. ^^ Var så god!
Lilly

skriven

Kommentera inlägget här :