Då som nu för alltid.

Snälla någon säg att dem skämtar? :( Både i sjukdomsväg och musikväg så har detta året redan varit katastrofalt. David Bowie som var den största kvar från 70talet känd för glam rocken gick bort i cancer för två månader sen nu och igår kom Kent ut med den här videon. Snart har vi bara äckliga Justin Bebier kvar som bara småflickor gillar ändå. Usch!  
 
Snacka om att jag kommer spela sönder Kent ännu mer här hemma nu. Min mamma älskade dem, men det var Mella som lärde mig att lyssna på dem och dem har liksom blivit "vårt band" på något sätt. Vi har alltid något minne till dem. Shit dem har ju funnits lika länge som jag. Nu blev jag helt deprimerad här.  Dem startades dessutom en dag efter att jag föddes i samma stad som jag föddes. Hur sjukt är inte dessa två sannolikheter? Dem har verkligen hjälpt mig överleva tuffa tider med sin musik. Kommer sakna dem jättemycket. Känns som att en bit av mig själv försvinner med dem...
 
Kanske jag ångrar mig gällande luggen. Behåller den till ära av dem. Vem vet? Det känns ju ändå motigt att behöva spara ut den när ens panna är så himla groteskt ful.
 
 
Läs även: 30 känslor....
 

Kommentera inlägget här :