När jag föddes så fick jag navelsträngen tre gånger runt halsen och var jättenära att dö. Jag tror att det är delvis därför min mamma fick en förlossningsdepreission/psykos. Första veckorna kunde hon inte ens ta hand om mig eller hålla mig. Har fått veta av mina morföräldrar att min pappa har varit en riktigt duktig föräldrer med att byta blöjor på mig och allmänt ta hand om mig. På det sättet och i och med att jag fick leka med pojkleksaker när jag var liten så kan jag lätt säga såhär i efterhand att min pappa var den första feministen jag någonsin kände. Men denna texten kommer inte handla om honom. Utan hur kvinnor med psykisk ohälsa förhåller sig till sin mammaroll. För min mamma klarade detta väldigt dåligt.
Jag kände aldrig min mamma pga drogerna. Det gick så långt att på slutet så hade hon ändrat personlighet totalt och på min pappas begravning så kände hon inte ens igen mig. Det var även sista gången jag såg henne innan hon tog livet av sig. Jag har hatat henne för det. Bara sett henne som en knarkare och inte en människa. Det var först när jag själv blev mamma som jag kunde se min egen mamma som en människa. Som en människa som älskade att vara kreativ via sitt brevskrivande och de glittriga gispfigurerna som hon gjorde under sina maniska perioder då hon led av odiagnotiserad bioplär sjukdom. Vilket folk i min omgivning även misstänker att jag har. Själv tycker jag att det räcker med ADHDn liksom. Jag har ingen lust att bli satt dubbeldiagnos på. Jag tycker att jag klarar mitt liv riktigt skapligt ändå. Speciellt just nu när det går så bra i skolan med matematiken.
Jag har alltid varit en sån som har sagt att jag ska aldrig skaffa barn. Jag ska ha en karriär först, vara gift och resa. Se mig omkring i världen och upptäcka den. MEN Gud ville annorlunda med mitt liv. Han hade en plan för mig som var helt fantastisk. Jag har inte umgåts med dem bästa människorna och i och med att jag blev gravid så tror jag att jag fick en annan syn på livet. Jag tror inte att det räddade mig, men på ett annat sätt så kanske det gjorde det ändå? Känns luddigt att ens skriva om det. Så jag låter det vara just luddigt skrivet av mig.
När jag plussade så ville jag bara gråta för tiden var verkligen inte rätt. Barnets pappa pussade mig i rent glädjerus och jag ville bara gråta. Jag kände att mitt liv var förstört. Liksom inga fler ciggaretter eller alkohol. Men jag gjorde slut med saker som ändå hade förstört mig själv i slutendan. Detta är jag faktiskt stolt över mig själv. Visst jag förlorade mitt jobb och försökte vara på en folkhögskola, men min foglossning och illamåendet var så illa så till slut blev jag bara hemma. Situationen såg riktigt mörk ut, men tack vare att jag är så pass handlingskraftig som jag är så fixade jag det. '
Liam föddes fem veckor för tidigt. Han kom ut helt fel också för vi var mitt i en flytt. Han kom i vecka 34/35. Förlossningen var ett hv, som att jag inte redan hade fått genomgå ett hv i och med att jag spydde i åtta månader när jag var gravid med honom. Han kom ut med akut kejsarsnitt efter två misslyckade vändningsförsök. Det sista vändningsförsöket höll på att kosta hans liv och jag var hög på morfin. Jag fick t.o.m sitta i rullstol ett tag. Första dygnet med Liam var jättekämpigt för jag kunde inte ens stå. Första gången jag reste mig så spydde jag och blödde som ett svin. Låg i spinalhuvudvärk i en hel vecka. Jag låg och grät medans hans pappa lyckligt satt och sa att han ville ha en till bebis kort inpå Liam. Jag bara kände redan då "aldrig mer". Jag bad läkaren t.o.m att plocka bort min hjärtformade livmoder för jag har redan fått den lyckligaste gåvan av den och mer ville jag inte ha. Jag vill fortfarande samma sak som sagt.
Anknytningstiden med Liam var också riktigt svår. Jag blev nästan som min egen mamma och första månaden så låg jag mest i sängen, hade ont och var väldigt deprimerad. Men då hade vi en ängel i vår närhet som gick in och tog hand om Liam, nämligen hans farmor. Kommer alltid vara henne evigt tacksam för just detta även om jag inte har någon kontakt med den familjen idag längre. Anknytningen blev bättre och jag anpassade mig snabbt till min mammaroll. Visst jag förlorade många av mina vänner och till slut Liams pappa pga jag hade blivit så tvärförändrad när jag blev mamma, men jag hade faktiskt inte velat gå tillbaka till den personen jag var innan Liam. Kan inte folk acceptera mig för den lyckliga personen jag är idag så kan dem dra. Visst det låter bitchigt, men det är såhär jag känner. Första månaderna med Liam så gick hela familjen till en psykolog för att fixa det här med anknytningen. Det verkar som att det har funkat för jag känner såhär idag att den enda sanna kärleken som någonsin kommer att finnas är den man känner till sitt eget barn. Jag älskar Liam och hade kunnat gå genom eld för honom. Jag hade kunnat göra vad som helst för att skydda honom mot allt ont omkring oss, för att få hålla honom frisk och lycklig. Men i och med detta stänger jag ju inte dörren till kärlek mellan mig och en man så ingen missförstår mig nu. Jag menar bara att ens barn kommer man alltid ha kvar och hur stor Liam än blir så kommer han alltid vara mitt barn. Jag har för mig min mmama kände samma sak för mig, men drogernas mörker var för starkt.
Inatt har jag rensat ut gamla brev och letade efter ett gult solrosbrev från min mamma som var det sista hon någonsin skrev. Men det måste ha försvunnit i en flytt eller också så har jag väl slängt det i ren ilska. Aja, jag kommer ihåg specifikt en mening, en fråga hon skrev: "Lilly, varför frågar du mig om jag har skurit mig? Skär du dig?!" detta var under min period då jag precis hade börjat skära mig. Så ja... Minns inte ens om varför jag frågade om min mamma hade skruit sig också. Kanske jag trodde det var ärfligt eller så ville jag bara inte vara ensam om det?
Jag har alltid sån beslutsångest ifall jag ska dela bilder på Liam här på bloggen eller ej, men nu får ni en äkta Liambildbomb från mig ändå. ;)
Gud vet hur mycket jag har kämpat för detta barn och bara Gud vet hur mycket till jag kommer orka kämpa för honom. För alltid kommer jag kämpa för min Liam. <3 Längtar tills alla hjärtans dag redan så vi kan äta hjärtchips tillsammans och lyssna på Bryan Addams, vilket har blivit en tradition som vi skapade redan under tiden på BB.(alltså inte att äta hjärtchips då, men det förstod ni nog ;) Sen ska han ha sitt första kalas dagen före det. Herregud fattar inte ens att han ska fylla tre år. Nu är det inte längre Hello kitty som gäller utan elgitarrer och drakar. ;___;
fint n
skriven