Så jag gick till bibblan på precis samma sätt som jag hade gjort när jag var 12 år och ville läsa allt som gick att få tag i om andra världskriget. Där ibland Anne Franks dagbok som jag gillade bäst. Jag plöjde igenom en massa böcker om psykisk ohälsa och sjukdomar. Jag minns inte ens hur jag hittade den men helt plötsligt så fanns den bara där mitt framför näsan på mig "Inte som andra döttrar". Jag lusläste den. Jag lånade om den flera gånger. När jag hade flyttat hem ifrån så åkte jag till ett antikvariat i antingen Malmö eller Helsingborg och köpte boken. Den var väldigt luggsliten men den dög för mig.
Jag märker nu hur olika vi läser när vi är i olika stadier i livet. När jag var 14-15 år så var jag helt säker på att Sid hade dödat Nancy i ren kärleksdesperiation. Att hon hade bett honom att ta hennes liv. Men nu när jag läser om den igen så är det vissa detaljer som inte stämmer. T.ex hon skulle lägga in sig på ett behandlingshem nära sina föräldrar för att äntligen få den hjälpen hon behövde. Visst det kanske ändå inte hade hjälpt i och med att hon inte ville in på en låst avdelning. Men det hade iaf varit ett försök på att få den hjälpen hon så länge hade behövt. Sen att hon erkände för sin mamma i telefon att det var inte Teddy boys som hade klått upp henne utan hennes egen Sid som hade gjort det. Där har vi ett väldigt stort varningstecken. Jag var naiv när jag läste den och tänkte nej han älskade henne för mycket för att gå barsark på henne. Men han var ur gängorna så han var nog kapabel till lite vad som helst. Jag tycker det är en oerhörd tragisk historia. Jag hatar att Nancy blir automatiskt förknippad med Sid och kommer så vara i all evighet. Tänk själv att bli mördad av sin pojkvän och sedan bara bli ihågkommen just av denna ruttna händelse. Är inte det hemskt så vet då inte jag. Tänker även på hennes famij vad dem fick stå ut med efteråt. Pressen som ringde och folk som allmänt hatade Nancy. Hur dem blev behandlade när dem skulle identifiera henne. Att bara pappan fick se henne död och inte mamman. Tänk vad långt Deborah hade kommit i sin sorgeprocess ifall hon bara hade fått se sitt döda barn ligga där i liksäcken? Så snedvridet allt var på 50-70talet. Jag menar psykatrin och allt...Dem visste att Nancy var schizofren, men föräldrarna fick inte veta det förrän det redan var försent för dem att hjälpa henne. När hon redan var borta....Det är otroligt hemskt!
Mitt nästa steg är att läsa Alan Parkers bok om Sid Vicious. Jag vill typ "gräva i hans hjärna" lite för att försöka förstå hur denna knasiga människan som trodde på riktigt att han var en rockstjärna var funtad. När man läser i boken när han precis har kommit in i den i Inte som andra döttrar så verkar han direkt ofarlig. Men alla mynt har två sidor...Biblioteket tänkte köpa in den åt mig för annars får jag beställa hem den själv. Kan lika bra göra det när jag ändå har boken om Nancy hemma. Eller?!
Säga vad man vill om Nancy Spungen, men jag tycker att hon var otroligt vacker och jag tror hon hade kunnat komma riktigt långt i sitt liv ifall hon bara hade fått rätt sorts hjälp. Tre läskiga likheter mellan oss är att vi båda är urusla på matematik men bra på allt annat i skolan, båda föddes med navelsträngen runt halsen och vi är/var lika långa. Dessutom födddes hon fem veckor för tidigt precis som Liam och dem fyller år i samma månad. På vissa bilder så ser hon ut som en kopia av min mamma som ung. Även hon var ju fast i missbruk och gillade Janis Joplin och Beatles väldigt mycket.
Det vidrigaste med hela hennes historia var nog att hon blev "matad" med knark redan från tre månaders ålder. Man som föräldrer ifrågasatte inte lika mycket läkarna som vi gör idag. På den tiden var läkarna lika med "gudar".
