Jag börjar ärligt talat undra var min morot i livet är? För just nu känns nästan ingenting bra. Knappt ens okej. Okej,jag har Liam,men knappt han kan få mig att le längre och jag känner mig så otacksam. Inget verkligen inget verkar gå som jag har planerat. Jag funderar på att ge upp ett tag. Gå i ide tills våren är här och då ska allt vara bra igen. Jag orkar inte ens sminka mig längre eller ens försöka klä mig något som när snyggt. Vad är poängen när allt redan har rasat och det verkar inte som att jag kan bygga upp det igen? T.o.m min blogg har blivit helt mongo kongo,precis som mitt liv har blivit. Jag vet inte ens vem jag lägger skulden på mest just nu. Mig själv,Satan eller honom?
Så otroligt jobbigt med när ingens ord tycks hjälpa...Inte ens mina egna..När det känns som att man aldrig får ett riktigt avslut. När folks glada ord inte betyder någonting..När man knappt orkar kämpa för det man står för. När man inte riktigt orkar bygga upp vardagen igen.
Tack vare att min "glöggdejt" inte blir av och bruden är alldeles för upptagen för att ens kunna träffa mig mer denna månaden(inte alls min smak ens..)så har jag faktiskt tröstshoppat hem en snygg juloutfit med luva och hela köret som jag ska visa upp för er så "fort" jag har blivit frisk igen och den har kommit.
Just idag har jag penagångest med(värsta typen av ångest)och bara sitter och undrar hur fan jag ska ha råd med alla möbler jag behöver sen? Hoppas jag får jobb snart...
Här kommer lite julklänningar från HM(utan luvor höhö):
