Jag har tänkt skriva detta i några dagar nu, men inte vågat för detta är så pass känsligt så jag har inte vetat riktigt hur jag ska uttrycka mig. Samtidigt vill jag skriva om det då det händer i andra folks liv också förmodligen och jag vill att folk ska känna igen sig själva i det jag skriver. Om någon läser min blogg överhuvudtaget dvs...
Sen jag flyttade till Landskrona så har en kompis till mig börjat betee sig väldigt illa, eller ja redan under tiden jag bodde i Klippan. Inga namn nämnda. Första gången vi blev riktigt ovänner var sommaren 2011. Vi var nära på att bli våldtagna i en park i Hbg. Jag var riktigt omskakad av händelsen, medan hon mest skrattade/skämtade bort det hela och ville dra vidare till krogen. Det slutade med att jag hamnade inne på en toalett gråtande medan hon satt fast vid någon kille. Jag sa till henne kom så drar vi hem. Det kan ju inte vara nyttigt att sitta på krogen efter en sådan händelse. Då var det som att hon stötte bort mig för hon ville heller vara med den där killen då ju. Så jag åkte hem och grät ännu mera. Jag var rädd för att åka hem ensam ifall något mera skulle hända, men jag var ju tvungen att göra det eftersom att jag inte fick med mig min kompis. Dagen efter det här så blev vi ovänner.
Sedan dess har massa liknande händelser inträffat att hon har struntat i mig pga killar. Sen när jag flyttade till Landskrona blev det än värre. Hon hälsade på mig här en gång när vi precis hade flyttat hit, men sen dess har hon inte varit här. Hon skulle kommit i torsdags, men blev då inringd på jobb. Dagen efter så hade hon en kille hos sig och nu är dem tillsammans. Nu låter det kanske som att jag är svartsjuk för att hon träffar massa killar och det gör ju inte jag. Fallet är inte så. Jag tycker bara att det är så himla sorgligt hur man kan kasta bort en sån lång vänskap pga man vill träffa killar och supa skallen av sig. Att man tycker det är säkrare att åka långt utanför Skåne och träffa främmande killar än att besöka sin kompis i Landskrona bara för att här kan ju vara skottlossning. Skitsnack!
Sen förstår jag inte hur man kan vara utan dåligt samvete. Liksom över att aldrig bjuda tillbaka. Att aldrig höra av sig utan låta den andra få göra allt hela tiden. Jag tycker att det är ett sjukt beteende. Inte ens hennes egen mamma har någon kontakt med henne längre så uppenbarligen är det inte bara mig som hon har behandlat som skit. Jag kan ju inte direkt säga att det finns någon som helst respekt för den här människan kvar. Jag vill inte ha mer med henne att göra. Hon kan sitta där i Klippan med sina nya vänner och nya pojkvännen. Jag har mitt liv här och är nöjd med det. Jag tycker bara personer som inte bryr sig ett smack om andra är sorgliga bedrövliga varelser.
Inte heller förstår jag hur man kan säga till någon att man glömmer bort att besöka sin vän. Hur kan man ens glömma en sånhär sak? Jag har tänkt på att ringa personen i fråga och konfrontera henne, men lönt att konfrontera en människa som uppenbarligen ändå inte bryr sig? Nej. Hon bryr sig bara om sina män så då kan hon ju få göra det ifred. Jag ska inte störa...
