Some say love, it is a river
That drowns the tender reed.
Some say love, it is a razor
That leaves your soul to bleed.
Some say love, it is a hunger,
An endless aching need.
I say love, it is a flower,
And you its only seed.
It's the heart afraid of breaking
That never learns to dance.
It's the dream afraid of waking
That never takes the chance.
It's the one who won't be taken,
Who cannot seem to give,
And the soul afraid of dyin'
That never learns to live.
When the night has been too lonely
And the road has been too long,
And you think that love is only
For the lucky and the strong,
Just remember in the winter
Far beneath the bitter snows
Lies the seed that with the sun's love
In the spring becomes the rose.
Idag är jag så himla ledsen och arg på hela samhället. Idag är det tio år sen min mamma begick självmord. Hon söp ihjäl sig för hon pallade inte att vara utan min pappa mer. Jag är arg på mig själv för hon hade ringt mig varje dag och sagt "Jag tar livet av mig nu". Så till slut så blev jag så trött på att höra det så jag sa "Men gör det då! Jag bryr mig ändå inte!" Jag var bara en 14årig missförstådd punkare på denna tiden. Hur skulle jag kunnat förstå att detta var hennes rop på hjälp? Jag önskar just nu att hon kunde ha ringt och "hotat" någon annan. Någon äldre vuxen med förstånd som kunde ha räddat henne. Ifall det hade hänt så ja då hade Liam haft en riktig mormor idag och jag kanske inte hade känt att livet var lika kämpigt som det är utan en mamma. Jag var bara 15, knappt fyllda 16 än när jag fick veta att hon hade gjort det. Det första jag gjorde var att plocka första bästa rakhyvel jag fick tag i och låste in mig på toaletten. Skar upp båda handlederna. Så mina fosterföräldrar fick bryta upp dörren och min fostermamma fick sitta där med mig och en handduk för att stoppa blödningen. Minns det som om det vore igår. Jag var helt i chock.
Men samtidigt tänker jag såhär att man kan inte rädda alla. Vill man verkligen dö, ja då lyckas man också att ta livet av sig. Därför är jag så himla glad att ställen som PIVA finns där man kan låsa in sig själv ifall man känner att man inte orkar med livet mer. Så känner ni att ni är nära kanten till avgrunden, kontakta PIVA och lägg in er så fort det bara går. Det finns hjälp att få! Även om det inte alltid verkar så...Idag önskar jag mer än något annat att min mamma hade fått den där hjälpen. Vem vet? Då hade kanske jag och Liam varit påväg hem till henne idag istället för att åka och lägga rosor på minneslunden tillsammans med min barndomsvän.
Så hemskt! Inte för att tala illa om men det är verkligen fruktansvärt att lägga sådant på sina barn. Jag är också uppvuxen med liknande saker kring mig men inte som för dig.
Beklagar jättemycket det som hänt dig och din familj :( Du var ett barn! Ha inte dåligt samvete för att du inte kunde hjälpa mer. Hon gjorde fel som lade denna börda på dig att du skulle hjälpa henne. Fast såklart mådde hon ju dåligt då och då säger man ju och gör desperata saker.
Du är en jättebra mamma till Liam! Jag är ledsen för er skull att ni inte kan ha en fin mormor/morfar-tid som så många andra har.