När jag var 18-19 år och bodde i Nässjö så mådde jag ju psykiskt dåligt pga skolan. Det var så illa så jag gick på lugnande och antidepressiva som gjorde mig helt väck i skallen så jag fungerade knappt normalt ändå. Mina fosterföräldrar började då mer och mer misstänka ADHD än depression som läkarna ville ha det till att jag hade. Dom hade ju misstänkt det sen jag var 12 och kom till dom, men nu blev tecknen ännu mera tydliga för dom.
En natt när jag var väldigt nere så gick jag in på helgonforumet och skrev ut om mina problem i hopp om att hitta någon likasinnad själ att bolla mina tankar med. Då svarade en snubbe från Stockholm mig. Han berättade hur dåligt han mådde för han hade just ADHD. Han berättade att enda botmedlen som fanns var alla destruktiva grejer så som att supa väck skallen och knarka bort det lilla vettet som fanns kvar. Jag tyckte oerhört synd om den här killen. Han fick ADHD till att mer låta som en psykisk sjukdom än en funktionsnedsättning. Han fick det till att låta lika illa som boderline eller schhizofreni så jag tänkte är det det jag lider av så är jag ju dödsdömd vid det här laget. Jag tror inte den här killen överlevde sina demoner tyvärr… För det var någon kväll vi bestämde att vi skulle snacka på msn. Han loggade aldrig in.. Jag hörde inget mer om honom efter det här. Kan lätt tänka mig att drogerna tog hans liv. Eller rättare sagt att hans demoner vann över honom.
På något sätt så fick detta mig till att kämpa mer. Överleva mina egna som jag hade på denna tiden. 2010 fick jag min diagnos. Jag försökte medicinera för det, men det slutade så illa så jag psykosade så jag nästan hoppade ner från min balkong en natt. Sen dess har jag inte rört ADHDmediciner. Vissa tror inte att jag har ADHD för medecinerna funkar ju inte på mig. Well, dom medecinerna funkar kanske inte på alla, men detta tänker inte folk som vräker ur sig det. Jag har lärt mig att leva med min diagnos via mitt eget vett, Gud och karma. L är även orsaken till att jag inte bara slår ner vissa idioter som nästan ber om stryk. Så ja jag har mina medel. Det finns alltid bättre sätt än dom destruktiva. Det har jag lärt mig igenom alla åren av destruktivitet. Jag älskade det destruktiva i tonåren, men som vuxen älskar jag läkandets kraft istället. Finns inget bättre än att lyckas hela sig själv.
Du är så duktig som hela tiden hittar dina egna knep hur du ska hantera din ADHD och bara på den tid som jag har känt dig så har du kommit enormt långt. Du är en kämpe och en vinnare. Håller med dig om att man ska se människan istället för typ diagnoser eller annat som det kan handla om. Jag själv resonerar som så att en diagnos eller vad det annars kan handla om är bara en liten del av personen och det är personen man ska lära känna och vi har ingen rätt att döma andra människor hur gärna vi kanske skulle vilja det. Det finns övre makter som tar hand om den delen. Kramis <3